doublePark // PRESS (In Swedish)

TILLBAKA

Några recensioner i korthet av:

”My Destroyer”

Örnsköldsviks Allehanda

Det är inte svårt att bli nostalgisk när svenska doublePark uppenbarar sig. Det är förfinat 60-tal över hela anrättningen. Det låter mycket Beach Boys, fin sång och ljuva stämmor. Egentligen är det osannolikt bra och den perfekta kombinationen av dåtid och nutid. Dessutom rikligt orkestrerat och ett tydligt exempel på att de har lärt sig läxan. "California" kunde vara hämtad från just Beach Boys mästerverk "Pet Sounds" Det är elegant harmoni utan att för den skull vara överdrivet kaxig. Hur som helst perfekt musik för oss som var med när det begav sig och en fin blandning av genuin pop.
TORBJÖRN BERLIN

Motala Tidning/Vadstena Tidning

"Johan Prosell är en skicklig hantverkare, en popsnickare av klassiskt snitt. Det här är tredje plattan med doublePark, som återigen är ett soloprojekt. Öppningslåten "Got To Let It Out" väcker genast intresse hos vilken entusiast av 60-talsinfluerad pop som helst. Den har en stark melodi och ett lyft som säkerligen skulle få Paul McCartney att le. Det är annars mer Beach Boys än Beatles över doublePark. Som "Tell Me You're Joking" där både produktion och harmonier ekar av Brian Wilson. Skivan känns både gemytlig och sympatisk. Jag kommer att tänka på de amerikanska favoriterna Beulah: doublePark är som en snällare version."
MATS BENGTSSON

Gefle Dagblad

"På "My Destroyer" är kompet - med piano, orgel, syntar, dragspel och körer - fylligare än på föregångarna utan att doubleParks speciella stil förlorar på det. Ni kanske har hört första singeln "I Don't Want To Party" spelas i radion, men faktum är att det finns ännu bättre lyssning på albumet. Inledningen med "Got To Let It Out" får mig omedelbart att minnas en grupp som hette Bad Finger. Allsångsvarning på den.
Som andra singel har utvalts "C´mon And Let Me Love You" (med en Lennon-liknande öppning och refrängen som Eagles "One Of These Nights"). En titel som skvallrar om vad texterna i mångt och mycket handlar om. Örongodis för en gammal älskare av lugn och harmonisk retropop och såväl Lennon/McCartney-vibbar som Freddie Mercury-dito.
Att njuta åt i myshörnan när kvällarna blir allt mörkare där utanför."
STEFAN ANDERSSON

Smålänningen

På sitt tredje album är doublePark åter ett enmansprojekt, men det betyder inte att mannen bakom aliaset, Johan Prosell, återvänt till den minimalismen från debuten. Tvärtom! Och fast den egensinnige ensamvargen spelar en uppsjö instrument har han bjudit in ett antal vänner i studion för att skapa musik i samma anda som Paul McCartney och Ed Harcourt. Och naturligtvis Brian Wilson. Ingen kan som doublePark återskapa sound och känsla från västkustpopens storhetstid och en av plattans absolut bästa spår heter också mycket riktigt "California".
LARS DAVIDSSON

Norra Västerbotten

doublePark består av Johan Prosell allena, men låter som ett sjumannaband. Om det tidigare handlat om ett hyfsat avskalat singer/songwriter-stuk är tredje albumet hans svar på ”Pet Sounds”, i många bemärkelser. Dels den härligt Good Vibrations-doftande ”California” där den dissekerande lyssnaren får en riktig picknick i ljudlandskapet. Dels surfstämmor som skulle få Brian Wilson att mysa igenkännande. På tal om Wilson blev han en gång i tiden psykiskt knäckt av Paul McCartney efter att denne skapat ”Sgt Pepper’s”. Därför är det lite lustigt att höra spåret ”C’mon And Let Me Love You” där människan är McCartney upp i dagen. En rolig skiva att lyssna till såväl musik- som textmässigt.
PÄR STRÖMBRO

Smålandsposten

Det är dags för tredje albumet från doublePark. Frontmannen Johan Prosell drar denna gång ännu mindre åt den klassiska singersongwritertraditionen. I stället är det storslagen, lätt och luftig solskenspop som hämtad från Kalifornien. Mycket Beach Boysvibrationer, snygga Byrdsstämmor, läckra Hammondorgelslingor, handklapp och mycket gitarrer. I donÕt want to party är kanske en festförstörarlåt, men - vilken snygg sådan. Låten California hade definitivt platsat på Brian Wilsons Smile. Den lätt countrydoftande och softa CÕmon and let me love you hade lika definitivt kunnat vara med på en av Eagles tidiga 70-talsskivor. Och allt är så snyggt och harmoniskt på My destroyer - så det finns inte. Vilket är ett litet problem. doublePark är bandet som är väldigt lätt att gilla, men framför allt får de mig att tänka på mängder av andra solskenspopband, originalen, och jag plockar fram dem ur skivhyllorna i stället. Men det är kanske det som betyder att man som lyssnare får inspiration av ett popband?
ANDERS TAPOLA

Zero Music Magazine

Det går inte att missta sig på doubleParks tidiga 70-talsinfluenser. Inledande ”Got to let it out” skulle ha kunnat platsa på Elton Johns Honky Chateau-platta och i ”California” ligger Beach Boys och vilar i en solstol. Mjuka soulpopiga ”C´mon and let me love you” påminner extremt mycket om en discohit ifrån samma era, men jag kan inte placera den just nu, och ”I don´t want to party” tillhör skivans starkaste låtar. Utan att vara särdeles egensinniga har doublePark skapat en småputtrig och trevlig skiva, full med organisk, lättsam - ofta halvlugn och finstämd - melodisk musik. My Destroyer kommer knappast att gå till världshistorien, men tycker man om Cat Stevens, Al Stewart, Simon & Garfunkel, samt kanske The Band och lite soft powerpop så finns det goda chanser att man vill förgylla några söndagskvällar i sällskap med den här cd´n.
My Destroyer är inget album som sätter sig omedelbart, men å andra sidan räcker den länge istället och favoritspåren avlöser varandra med lyssningarna. Så nu när hösten är i antågande är det bara att fylla på tékoppen, tända stearinljusen, krypa upp i soffhörnet och låta doublePark ge lite extra värme. De inte fullt så tilltalande spåren är det bara att hoppa över eller låta flyta förbi. Ingenting på den här skivan är störande, så luta dig tillbaka och slappa av så tar doublePark hand om resten.
ROBERT RYTTMAN

Dagensskiva

”I grunden handlar doublePark fortfarande om samma lyckade kombination av inbjudande melodier och personliga texter. Texter inte sällan med ett småbittert stänk av vemod men som genomstrålas av strimmor av strålande melodiöst solsken för att sprida lite värme och lätta upp när de emellanåt blir mer allvarsamma och gråmulna. En finkänslig balansgång Prosell återigen visar att han behärskar till fullo inte minst i balladen "Just Don't Say Goodbye" som klingar lika vackert som texten ekar av tomhet. doubleParks musik har alltid haft ett tydligt inslag av amerikansk västkust men nu tar Prosell i "California" steget fullt ut och förpassar den, insvept i välklingande stämmor med solvarm sand mellan tårna och fullständigt oblyga Beach Boys-harmonier rakt tillbaka till 1967. En liten stund senare befinner vi oss ett decennium längre fram i välpolerade retropopsouliga kommande singeln "C'mon And Let My Love You" med årets stiligaste Steely Dan-körer.”
DAVID DRAZDIL

Västerbottens Folkblad

"Alla som kan skriva en medryckande låt om att vilja stanna hemma och se ett ”MASH”-maraton istället för att festa med polarna (”I Don’t Want To Party”) förtjänar respekt.”

Sundsvalls Tidning

"There will be no girls here, no rock'n'roll. Just me and Hawkeye Pierce being cynical. Ja, med "I Don't Want To Party" har doublePark, Johan Prosell, gjort en antifestlåt. Den som alla skulle vilja ha som telefonsvarare på lördagskvällar när man inte har har minsta lust att imponeras av dj:s eller människor som "har ett band". Klockren text och musiken har en nästan Raymond och Maria-enerverande förmåga att bita sig fast."
Lisa Olaison

Muzic.se

”Jag älskar när det dyker upp sådana där sympatiska små band. De gör aldrig världen något ont. Och så värmer de ens hjärta. --- Och ”I dont’t want to party” är årets antifestlåt. Det är indiepopkidsens oupptäckta psalm om frihet. För de som väljer att nobba festen, stanna hemma för att bespara föraktet av DJ’s, fyllor, ångest, baksmällor… ja you name it. Fast egentligen är det bara tonerna till någon som älskar sjuttiotalets godheter och kanske tröttnat på att ramla runt på stan. ”I don’t want to party” är en fantastisk poplåt med piano i upptempo, handklapp, indiepop, te- och höstkänslor förpackad i vacker stämsång. Den lilla singelhit det faktiskt har blivit är helt välförtjänt. ”My Destroyer” är lite mer storslagen än de tidigare albumen. Mindre singer/songwriter. Mer solkenspop, mer Beach Boys och Steely Dan-körer. Emellanåt är "My destroyer”, fylld med wurlitzers, fender rhodes, synthesizers, piano, hammondorglar, dragspel med mera, en riktigt trevlig skiva. Årets godaste festdödare.

TILLBAKA