Några recensioner i korthet av:

”After Hours”

Gävle Dagblad
Fjolårsdebuten damp ner med en smärre explosion. Då den svenska duon doublePark nu är tillbaka bevisar de att debuten inte var någon isolerad engångsföreteelse.
På "After hours" har tempot och tonerna blivit än mer lågmälda och runda.
Det handlar om popig singer/songwriter, fast utan att bli så där hurtigt pretentiös som de amerikanska förlagorna numera brukar bli. Och det är bedårande vackert.
Jämförelserna som brukar följa doublePark handlar ofta om Nick Drake och Ed Harcourt. Men ingen av dom är riktigt rättvis.
I stället borde alla avgöra själva. För doublePark är alldeles för bra för att bara passera obemärkt.

Newz
Här finns en glöd och självklarhet som jag saknar hos andra liknande svenska band och bandet låter också långt mer originellt. Trots den lågmälda inramningen så känns helheten förvånansvärt positiv, vilket jag tror är Johan Prosells följsamma stämmas förtjänst. ”After Hours” är precis den höstplatta du behöver så här på vårkanten.

Zero Music Magazine
De klockrena Beach Boys-stämmorna lindar sig som kardborr runt mina öron och Brian Wilsons svävande ande gör mig alldeles knäsvag när jag färdas tillbaka till ”Pet Sounds” oklanderliga stämsångsorgier. Double Park kommer inte att nå ut till någon större massa men de få förunnade har 40, riktigt trevliga akustiska minuter framför sig.

Dagensskiva.se
För även om ”After Hours” har ett betydligt fylligare och mer detaljrikt sound än "Orange Drive to Seer Street" är stämningen densamma. Melankolisk och vacker pop byggd kring välklingande akustiska gitarrmelodier. Nu förstärkt både med trummor och fler gitarrstämmor men med samma förföriska lättillgänglighet och känslosamhet som på föregångaren.
Några gånger, som i puttriga förstasingeln ”Babysteps” och småstompiga ”Anyone Can See”, lite kaxigare men hela tiden med samma försiktiga anslag och Prosells behagliga röst i centrum. En röst som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand men som tillsammans med Skölds lyfter låtarna med en stämsång som skulle få Brian Wilson att fälla en tår av lycka.
Det finns en ny detalj som förtjänar att nämnas extra och det är Krantz, som annars spelar i countrybandet Yukon AK, pedal-steel. Den dyker upp redan i inledande ”Mislead” och finns sedan, med några undantag, med i bakgrunden genom hela skivan. En liten detalj men som kontrast till den annars varma stämningen ger musiken en ödslig och vemodig känsla. En kombination som i ”Nevermore” och knäckande ”Where It Ends” får mitt hjärta att smälta som istappar i vårsolen.
Så enkelt men så effektivt.
Hela recensionen på: LÄNK

Länstidningen Östersund
Uppföljaren till den finfina debuten "Orange Drive To Seer Street" är en inspirerad skiva om kärlekens rät- och avigsidor, med små skimrande poplåtar med namn som "When You´re Not Around" och "Like Your Style". Uppriktig, opretentiös och skön musik kan aldrig bli helt fel.

Groove nr 3 2003
Liksom förra plattan med svenska musikkollektivet DoublePark så är det lågmält och opretentiöst med starkt amerikanska singer/songwriterinslag. Det är tillbakalutat belåten musik som inte försöker vara något annat än vad det är. En risk brukar då finnas att bli direkt tråkiga men Double Park
har fingertoppskänsla som gör att de ror hem det. Pedal steelen, fina slidegitarrer och ett knippe låtar som exempelvis Nevermore och Like Your Styleövervinner eventuella tvivel.

Östgöta Correspondenten
Svenska doubleParks fjolårsdebut "Orange Drive to Seer Street" lät som något Brian Wilson hade kunnat åstadkomma om han varit mer fascinerad av sofflocket än surfbrädan. Det var ett lyckat album med smakfullt återhållna poplåtar som tyvärr knappt uppmärksammades alls.
Uppföljaren "After hours" är även den högst stilfull. Under milda, varma melodier bäddar bandet försiktigt med akustiska gitarrer, stämsång och suggestiv steel guitar.
Men den främsta anledningen att lyssna ett par gånger extra är texterna. Vad som vid en första lyssning kan framstå som ordinära övningar i en sliten genre visar sig snart bjuda på oväntade perspektiv och intelligenta vändningar. Ofta får man anledning att fråga sig hur det egentligen står till i huvudena på figurerna i sångerna. Som i "1-800-lonely":
I thought Cable Guy was a documentary
The story of my life

Piteå-Tidningen
FOLKROCK. Med ett mjukt och varmt anslag bjuder den svenska gruppen Double Park på en musikalisk resa i ett akustiskt landskap som för tankarna till grupper som America. Precis som sina amerikanska motsvarigheter bygger Double Park sin musik på vackra harmonier, sköna stämmor och starka melodier. En viktig del i gruppens ljudbild är Richard Krantzs pedal- och lap steel. Med stor fingertoppskänsla smeker Krantz fram ljuvliga toner ur sitt instrument och målar upp ett ljudlandskap som stundtals är smärtsamt vackert och fyllt av vemod.
Tempot i musiken är långsamt och behagligt utan att för den skull bli segt. Här finns också ett mollanslag som känns mycket tilltalande för mig som alltid varit förtjust i artister som Neil Young och Johnny Cash.

Eskilstuna Kuriren
Långsamt och försynt bygger de upp en mycket trivsam stämning och flirtar blott någon enstaka gång med lite popigare sånger som Babysteps, som gungar till, höjer temperaturen en aning och för tankarna till Proclaimers. Inget för radion kanske men absolut ett gott sällskap för den som väljer fritt.

Sundsvalls Tidning
1-800-lonely är en höjdare i melankolisk pop och Nevermore snygg och radiovänlig.
Musik för avkoppling och bilkörning vackra sommarnätter.
LÄNK

TILLBAKA